Hur kom det sig att du fick medverka i tv-programmet?

– Det var en kompis till mig som hade sett att SVT sökte folk till programmet. Hon tyckte jag skulle passa, och jag tyckte det lät lite spännande. Sedan var det uttagningar, och jag gick vidare, och vidare till nästa … Det var över 200 personer som sökte.

Visste du vad du gav dig in på?

– Inte från början. Jag visste att det skulle vara en utmaning men jag var lite orolig för hur vi skulle framställas. Hade det varit oseriöst skulle jag inte ha varit med. Det var viktigt att de ville visa oss som människor, inte ”vad konstiga de här människorna är som har funktionshinder” utan att vi är starka.

I programmet tar ni er 150 mil från Victoriafallen i Zambia till Skelettkusten i Namibia. Svår terräng, extremt väder, farliga djur … vad var svårast?

– För mig var det svårast i de riktiga ökenområdena när jag inte kunde hjälpa till. Man byggde om stolarna där och satte på stora ballongdäck. Då kunde man inte rulla själv utan var beroende av de andra – det är något jag tycker är väldigt jobbigt psykiskt. Det var ju jobbigt för de andra också, fysiskt, när vi skulle ta oss över sanddynerna.

Det verkar som om ni hade väldigt roligt ihop också. Har ni fortsatt ha kontakt efter inspelningarna?

– Ja, absolut. Man har ett speciellt band då man upplevt något som ingen annan gjort här hemma. Vi har sett mycket mer än vad som visas i programmen.

Hade du rest mycket innan?

– Inte så mycket i rullstol, men innan, fast inte i så otillgänglig terräng som det var här. (Lena sitter i rullstol efter en trafikolycka då hon var 19, red:s anm).

Du jobbar som apotekare. Är du ”känd från tv” av kunderna nu?

– Jag har precis börjat på ett nytt apotek i Märsta och ja, det är ganska många som känner igen mig!

Lägg till kommentar

Namn (krav)

E-post (krav)

Meddela mig vid nya kommentarer.

Uppdatera

Skicka

Avbryt