Det började med att det var ovanligt mörkt när jag vaknade. Skulle det verkligen hinna ljusna så pass att jag kunde fotografera de knoppande syrenerna till artikeln om våren, innan jag åkte till jobbet? Sonen håller på att lära sig klockan och frågade vad den var. ”Sju”, svarade jag, utan att titta. ”Men vad står långa visaren på?”. Jag tittade. Oops … klockan var bara sex, vi hade visst stigit upp 05.45 i stället för 06.45, svårt att se rätt utan glasögon, och dem har man ju inte på sig när man sover. Nåja, det är ju värre att försova sig än att … vad heter motsatsen? Förvakna?

Förmiddagens jobb innebar först mejlkoll, sen en telefonintervju med en poet, sen ett reportage i skogen och därefter en träff med studenter från Kungliga Tekniska Högskolan. Jag klädde mig listigt, trodde jag, med de fina kläderna under och en varm skogsmundering utanpå. Riktigt varm – jag skulle ju stå stilla och fotografera.

Dock visade det sig att reportaget innebar en viss vandring i kuperad terräng och när jag kom tillbaka till bilen var jag snarare svettig än nedkyld. Nåja, lite svettlukt skulle väl Stockholmsstudenterna tåla. Iväg till platsen där de skulle vara. Som var märkvärdigt öde. Till slut hittade jag några personer som satt vid ett bord. ”Nä, de gick precis till restaurangen”, pekade de. Jag skyndade dit. Om någon såg en förvirrad och närgången reporter mitt i lunchrusningen, så var det bara jag som försökte läsa på restauranggästernas namnskyltar (som de av någon anledning bar, detta började allt mer likna en surrealistisk dröm). Till slut gav jag upp och frågade restaurangpersonalen – studenterna borde ju rimligtvis ha bokat bord. ”Nej, de var här igår”. Oops igen.

Ett telefonsamtal senare fick jag veta att studenterna nu befann sig på annan ort, åtta mil bort, och dit skulle jag inte hinna innan de åkte tillbaka till Stockholm igen. Det var bara att köra tillbaka de fyra milen till redaktionen. Där hittade jag mitt kvarglömda program för studenternas besök. Oops för femtielfte gången – de hade i själva verket på morgonen befunnit sig på min hemort, när jag var i skogen var de bara en mil därifrån, och på väg tillbaka till redaktionen hade jag i princip åkt förbi dem …

Pinsamt? Nja, vid det här laget är jag härdad. Jag tyckte till exempel mest det var roligt den gång en högt uppsatt kommunpolitiker efter en presskonferens ringde upp och talade om sin titel ”ifall jag hade tyckt det var pinsamt att jag inte visste”. Nej, när man jobbar i elva av länets kommuner känner man inte igen alla kommunpolitiker. Och en journalist som tycker det är pinsamt att fråga bör nog inte vara journalist …

Lägg till kommentar

Namn (krav)

E-post (krav)

Meddela mig vid nya kommentarer.

Uppdatera

Skicka

Avbryt