Karin Boye och arbetarmakt
Med en trosviss uppbrottsmaning gav poeten Karin Boye under det tidiga 30-talet ord åt drömmen om ett jämlikt land, där ingen var herre och ingen dräng.
Bryt upp, bryt upp,
Den nya dagen gryr
oändligt är vårt stora äventyr
Lennart Carlsson Blext
Hånger
En ny människa skulle uppstå och befolka det jämlika samhället. Karin Boye ingick i en grupp av unga intellektuella i huvudstaden, som med ordets kraft skulle omvandla världen. För oss som sett visionerna bli till såpbubblor och brista ligger det något rörande över de unga poeternas naiva tro på den magnifika tankekonstruktionen om det jämlika samhället med dess hittills vilseledda men goda människa. Den drömsyn, som den geniale sociologen och samhällsvetaren Karl Marx frambesvurit genom en på vetenskaplig grund utformad politisk ideologi.
Skotten i Ådalen mot svenska arbetare och Hitlers Machtübernahnme -33 måste ha kommit som en personlig chock för den sensibla författarinnan och blivit en påminnelse om att det inte är godheten utan desto mer egoismen och den anonyma ondskan, som är människans trägnaste följeslagare. Karin Boye var av adlig släkt och det är påfallande hur ofta adel och överklassmänniskor fångas av idén om arbetarklassens kollektiva herravälde och känt sig manade att leda dem. Jämför bara Olof Palme. Att Fredrik Reinfeld i vår tid aspirerar på rollen som arbetets överste beskyddare visar bara på ordets förflackning. Förresten, numera heter det visst jobb eller sysselsättning medan arbete blivit en besvärjelse och het potatis. Alla vill ha sysselsättning men ingen vill arbeta.
I stark kontrast till intelligentians svärmiska samhällssyn tog arbetarklassen på sig uppgiften att omvandla samhället utan att rasera det. Uppretade kroppsarbetare attackerade de besuttnas kassakistor och lade beslag på en del av överflödet till förbättring för arbetarklassen. Ur de egna leden valde de sina hövdingar. Där var en Per-Albin Hansson, en Gunnar Sträng, en Per-Edvin Sköld, en Torsten Nilsson, alla med valkar och arbetshänder. Ur barndomens fattigkåkar hämtade de den glöd med vilken de byggde upp ett folkhem. Visserligen inget lyckoland, men ett hederligt land, visserligen inget jämlikt land, men ett folkhem där lagen jämställde fattig och rik, dum eller klok. I dag då arbetarklassen blivit till medelklass, var ska då den glöd hämtas som kan förbättra ett samhälle? På finansinstitutet? På retorikskolor?
Lägg till kommentar